Allmänt om Gällnö skärgård

Gällnö ligger i mellanskärgården och uppvisar såväl geologiskt, historiskt och biologiskt en typisk skärgårdsmiljö där både bebyggelsen och odlingslandskap har bevarats ovanligt väl. På Gällnö bor omkring 20 bofasta, varav majoriteten är män, runt 35–45 procent av de bofasta är kvinnor. På Gällnö finns även många deltidsboende, som inte står skrivna på ön men som bor där delar av sin tid.

Ön tillhör Värmdö kommun och är cirka 7 km lång och varierar i bredd. I hela Värmdö kommun har den bofasta befolkningen på öar utan fastlandsförbindelse minskat med 81 personer mellan åren 2010 och 2013.

Likt situationen på de flesta av öarna i Stockholms skärgård ökar antalet boende på Gällnö under somrarna då fritidsboende kommer ut till sina stugor. Det finns 116 fritidshus på ön, med fritidshus avses byggnad klassad som småhus där det saknas folkbokförd befolkning. Under sommarmånaderna kommer det även många besökare, såväl dagsbesökare som övernattande gäster.

Tidigare fanns en tydlig delning mellan Gällnönäs och Gällnö by men idag går det enkelt att ta sig mellan områdena via den cirka fyra kilometer långa vägen som sträcker sig genom den omväxlande naturen på ön. Marken på ön ägs till störst del av privatpersoner. Skärgårdsstiftelsen äger och förvaltar även ett antal skiften sedan 1977, med gården Gustavsberg i centrum. All stiftelsens odlingsmark är utarrenderad. På ön finns en lantbrukare och en fårgård. För fårhållningen har länge Ytterholmen, som tillhör Gällnönäs, varit mycket betydelsefull. Den är en av områdets få betesholmar som fortfarande röjs och nyttjas för just bete. Ytterholmen ligger höger om Storholmen som syns till höger på kartan över Gällnö.

Gällnö är en del i en större ö-grupp där även Hjälmö, Trångholmen, Karklö, Hägerö och Ytterholmen ingår. Även på de kringliggande öarna finns ett flertal permanenthushåll.

Förr i tiden

Den första bofasta befolkningen kom troligtvis till Gällnö redan under medeltiden. Redan på 1500-talet fanns tre gårdar i Gällnö by och en på Gällnönäs, vilket gällde under såväl under 1600-talet som långt in på 1700-talet, då gårdarna blev fler i de båda byarna. Precis som på många andra skärgårdsöar var åkermarken vid denna tid begränsad. Befolkningen odlade upp den mark som gick men åkermarken var bristfällig vilket gjorde att spannmålet inte kunde bli huvudnäring på ön. I stället fokuserade de bofasta på fiske och djurhållning. Fisken var en efterfrågad bytesvara på fastlandets marknadsplatser och Gällnöborna fiskade inte bara hemmavid utan sökte sig även till andra fiskeplatser i ytterskärgården.

Ängarna på ön har under alla tider hållits öppna genom bete. För djurhållningen har tillgången till hö från holmarna utanför Gällnö by varit viktigt i syfte att försörja djuren. Även havsstrandängarna på Gällnö, kallade sältingar eller saltängar, har varit av stor betydelse för djurhållningen. Flera sältingar har dock försvunnit över tid, på grund av den hårda båttrafiken.

Gällnö har härjats vid flera tillfällen under historiens gång. Under 1600-talet av danskar och under 1700-talet av ryssar, under de så kallade rysshärjningarna. Till följd av härjningarna är de flesta av de bevarade byggnaderna från slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. Från den tiden då rysshärjningarna ägde rum finns dock resterna av en ryssugn bevarade. Den ryska flottan byggde ugnar på flera håll utmed kusten där de slog läger, som både användes som värmekälla och i syfte att tillbereda mat.

Gällnö var tidigt ute med uthyrning till sommargäster, redan i slutet av 1800-talet. I takt med att kommunikationerna till ön förbättrades i början på 1900-talet ökade antalet sommargäster. Jordbruksmarken har bibehållits. Det hävdade och betade landskapet är mycket vackert och en av öns största attraktionskrafter. Den gamla bebyggelsen som till störst del finns samlad i Gällnö by är en av skärgårdens tätaste bebyggelser. Tillsammans med landskapet skapar den bevarade bebyggelsen en kulturhistorisk prägel i området.