Allmänt om Landsort/Öja

Landsort/Öja är Stockholms skärgårds sydligaste punkt och ligger i Nynäshamns kommun. Ön är cirka 4,25 km lång och som mest omkring 600 meter bred.

Namnen Landsort och Öja har ibland rörts samman. Landsort är Lantmäteriverkets namn på orten och Öja är öns namn på Sjöfartsverkets sjökort. Landsort ligger alltså på Öja. I dagligt tal säger dock de flesta Landsort och postadressen är Landsort, vilket också är namnet på lotsstationen och fyren. För fritidsbåtsfolket, som tar sig fram med hjälp av sjökort, benämns dock ön ofta Öja. I efterföljande text kommer Landsort att användas som benämning på ön.

Marken på Landsort ägs sedan år 1839 av svenska staten och förvaltas sedan år 2000 av Statens Fastighetsverk (SFV), som övertog förvaltningen av Sjöfartsverket. De boende på ön är antingen arrendatorer eller hyresgäster hos SFV. I dagsläget finns det 73 bostadsarrenden som innebär att man äger husen men inte marken som husen står på, och nio stycken hus samt ett antal mindre lägenheter och lokaler som hyrs ut av Fastighetsverket.

Idag bor omkring 20 bofasta på Landsort. Under sommartid mångdubblas befolkningen, när de fritidsboende kommer ut till sina hus. En växande del som inte är fastboende men har hus på Landsort åker även ut året runt, mestadels på helger och vid längre ledigheter. På Landsort finns omkring 70 fritidshus, med vilket avses byggnad klassad som småhus där det saknas folkbokförd befolkning.

Från öns replipunkt på fastlandet, Ankarudden, tar båtresan cirka 30 minuter. Båtar går året runt, med det lokalt drivna Landsortstrafiken AB, på uppdrag av Waxholmsbolaget (genom Utö Rederi AB).

Landsort erbjuder en unik naturupplevelse. Öns släta klippor gör att ön påminner mer om västkusten än de oftast skogsklädda öarna på ostkusten. Norra delen är främst täckt av betesängar med vackra vikar och ett fåtal stugor. Det pågår en igenväxning med sly och buskar i områden som historiskt har varit öppna. Bebyggelsen på ön är främst koncentrerad till den pittoreska byn Storhamn i söder, där det råder en varm skärgårdsatmosfär.

Förr i tiden

Landsort är ett samhälle med rötter i vendeltid. Ett omfattande fiske har bedrivits på ön sedan lång tid tillbaka. År 1454 tilldelades invånarna i Trosa privilegier på rätten till fiske i allmänna vattnen mellan Oxelösund och ”Tellie”. Efter detta omkring år 1543 beskrevs Landsort första gången som fiskeläge och under 80-talet bedrevs säsongsfiske med ett 80-tal båtar. Trots öns historia som plats för fiske har bofasta på Landsort inte huvudsakligen haft sin försörjning genom fiske utan som lotsar, fyrtjänstemän, tullar och telegrafister. Sedan 1600-talet har statliga tjänster bedrivits på ön och historiskt har många haft statlig tjänst.

Landsort har varit lotsplats sedan 1500-talet och lotsplatsen har varit och är ännu den dominerande arbetsgivaren. Att lotsningsverksamheten är en gammal verksamhet som fortfarande består gör att Landsort som ort på många sätt har stora likheter med en klassisk bruksort.

Likt många andra skärgårdsöar brändes Landsort av ryssarna år 1719. Därefter byggdes det på nytt och fram till omkring år 1850 var lotspersonalens boende uppdelat på tre olika platser: Krokskär, byar på Landsorts norra del och Storhamn på öns södra del. Tillkomsten av kustfyrar och bättre och säkrare sjökort ökade fartygens storlek vilket medförde att allt fler fartyg sökte sig ut till öppet hav. Det gav i sin tur snabbare, billigare och säkrare transporter än att ta sig fram i inomskärsleden.

Vid 1800-talets mitt skedde olika ägarförändringar, köp och fastighetsbyten, mellan staten/lotsarna och Fållnäs, dit Landsort tidigare hört. Skärfisket som bedrevs av Trosa skärborgare upphörde definitivt mellan åren 1870-1880. Orsakerna var flera, till exempel hård konkurrens av finsk- och åländsk billigare saltströmming, bättre kommunikation och nedgång i strömmingstillgången.

År 1877 etablerades skola på ön och tullstationen på Läskär ute på Torö flyttades till Storhamn på Landsort. Den västra hamnen byggdes om år 1934 av Lotsverket. I samband med detta konstruerades även den moderna vågbrytaren i Västerhamnen. Vågbrytaren var dock otillräcklig redan när den byggdes och både på 1930-talet och 1950-talet tog riksdagen upp frågan om större vågbrytare, dock utan resultat.

Antalet bofasta på orten har varierat över tid. Under 1800-talets andra hälft bodde omkring 150 personer på Landsort. Sedan dess har antalet bofasta avtagit. Vid mitten av 1900-talet var antalet halverat, till följd av den allmänna urbaniseringen och under perioden 1960-1980 sjönk antalet bofasta så mycket att skolan lades ner och åretruntbutiken och postkontoret upphörde. År 1997 beslöt Sjöfartsverket att lägga ner lotsutkiken.