Allmänt om Ornö

Ornö tillhör Haninge kommun och är cirka 14 km lång och i snitt 4 km bred. Ön är den största ön i Stockholms södra skärgård och ingår i en större ö-grupp som även innefattar Kymmendö, Björkö, Fiversätraö, Mefjärd, Fjärdlång, Segelholmen och Huvudskär. Idag finns det omkring 260 åretruntboende på ön, varav majoriteten är män. Andelen kvinnor uppgår till cirka 35 procent av den bofasta befolkningen. Flertalet av de åretruntboende bor inom områdena Kyrkviken på öns östra sida, Skinnardal-Hässelmara på öns västra sida samt i Lättinge och Brunnsviken i sydväst. Marken ägs av privatpersoner, Svenska kyrkan, Fortifikationsverket samt Haninge kommun.

Likt situationen på de flesta av öarna i Stockholms skärgård ökar antalet boende på Ornö markant under somrarna då fritidsboende kommer ut till sina stugor. Större fritidshusområden finns vid Mörbyfjärden, Ornöboda och Söderviken samt vid Torsnäs, en större halvö mittemot Björkö. Det finns 664 fritidshus på ön, med fritidshus avses byggnad klassad som småhus där det saknas folkbokförd befolkning. Siffran avser årsskiftet 2015/2016. Under somrarna kommer även många turister ut för att besöka ön. Omkring 25 000 turister beräknas besöka Ornö årligen. Även kringliggande öarna har mycket besök av turister under sommartid och en uppskattad beräkning i hela området är cirka 45 000-55 000 turistbesök per år.

Förr i tiden

Ornö har varit bebodd sedan yngre bronsåldern då ett mindre antal familjer eller bosättare bodde på ön, permanent eller säsongsvis. Att mark var ianspråktagen redan under denna tid vittnar forntida gravar, stenrösen och stensättningar längst dåtidens vikar om. Idag är några av de platser som var bebodda kända som Hässelmara och Gröna Vreten.

I gamla arkivhandlingar finns bevis om att det fanns gårdar och torp i området redan på 1400-talet, till exempel vid Kråkmora, Varnö, Sundby och Långvik. Bebyggelsen ökade med åren och på 1500-talet fanns upp till 30 gårdar och torp. Under 1600-talet utvecklades bebyggelsen ytterligare med flera och större byggnader, bland annat byggdes en timmerad träkyrka och Sundby säteri under perioden. Idag finns dock nästintill ingen byggnation bevarad från tiden före 1719 då Ornö, som många andra öar i Stockholms skärgård, brändes av rysshärjningarna. Vid denna tid fanns omkring 40 gårdar och 14 torp men de flesta av Ornös gårdar och torp samt Sundby säteri brändes ned.

Ornös storhetstid sägs ha varit under sent 1800-tal. Då levde omkring 600 bofasta på ön och gårdarna och torpen hade mer än fördubblats sedan 1500-talet. Under mitten på 1800-talet startade skolundervisningen och i slutet av 1800-talet öppnade den första affären i Lervassa. Affären ersattes omkring år 1896 av affären i Vargvik.

Under 1900-talet skedde vidare utveckling. På 1950-talet infördes reguljär busstrafik och i början av 1960-talet kom en bilfärja till fastlandet. Under denna tid fanns också ett militärt skyddsområde inom östra och södra delarna. Det var även under 1900-talet som sommargäster började komma ut till Ornö och kringliggande öar. En del hyrde in sig hos skärgårdsborna och andra byggde egna stugor. Att Stockholm växte i snabb takt under denna period gynnade försörjningsmöjligheterna för Ornöborna som fraktade material med båtar till staden.

Åkerbruket har haft relativt liten betydelse på Ornö i jämförelse med på fastlandet vilket tyder på att fisket i stället har varit en stor näring på ön och en viktig inkomstkälla för öns befolkning. En annan stor näring har varit gruvdriften som bedrevs från tidigt 1900-tal fram till år 1965. I numera nedlagda fältspatgruvorna i Skinnardal och vid Långviken finns spår av gruvdriften kvar än idag. I Lättinge går det även att se rester av en gammal masugn. När det gäller djurhållningen så visar gamla arkiv-handlingar att det har funnits mycket nötkreatur och får i socknen men att antalet hästar förr i tiden var begränsat.