Allmänt om Sandhamns skärgård

Sandhamn är egentligen namnet på den största byn på ön Sandön. Som hörs på namnet består hela Sandön till mesta del av sand. Här bor runt 85 bofasta varav majoriteten är män, mindre än 35 procent av de bofasta är kvinnor. Ön är cirka 2,5 km lång och 1 km bred och tillhör Värmdö kommun.

Det finns inte så många öar intill Sandön som har bofast befolkning vilket har gjort att Sandön är en relativt självständig ö. Boende på Sandön använder Sandhamn för att beskriva och marknadsföra hela ön och tillsammans med kringliggande öarna Korsö, Lökholmen och Telegrafholmen bildas Sandhamns skärgård.

Sedan sent 1800-tal har Sandhamn varit en av Stockholms skärgårds mest välbesökta öar. Ön är mycket uppskattad av turister och seglare och får över 100 000 besökare och omkring 2 500 sommargäster per år. Här finns omkring 667 fritidshus och blandade boendeformer för den bofasta befolkningen. Uppe på Sandhamnshöjden byggdes år 2016 25 bostäder för fastboende vilka förvaltas och ägs av Eknö Hemman Samfällighetsförening, även kallat Hemmanet, som är den största markägaren. Marken på ön ägs till störst del av privatpersoner och Hemmanet förvaltar mark och byggnader som ägs gemensamt av 144 olika fastigheter som i sin tur är ägda av några hundra privatpersoner.

Förr i tiden

Sandhamn finns i skrift första gången i handlingar från medeltid. På den tiden var Sandhamn en obebodd plats. Under 1500-talet ägde innevånarna på Eknö ön som vid denna tid användes som betesholme. Den första bofasta befolkningen kom under 1600-talet och i jämförelse med andra skärgårdsbyar har ön varit ett typiskt tjänstemannasamhälle. Sandhamn blev tulljaktpostering med Peter Beltman som förste jaklöjtnant under perioden 1680-1707 och tullen var den arbetsplats som de första bofasta arbetade på. Behovet av lotsar som guidade fartygen vid sandhamnsleden ökade under slutet av 1600-talet när fler fartyg fick tillåtelse att passera Sandhamn.

I början av 1700-talet brändes delar av Sandhamn, som många av de kringliggande öarna, av rysshärjningarna. Sandhamn klarade sig dock relativt bra i jämförelse med många andra skärgårdsöar och mycket bebyggelse både från tiden innan 1719 och från tiden efter finns bevarad på ön. Under denna tid bestod bebyggelsen till mesta dels av små ryggåsstugor. Det nya tullhuset kom även under 1700-talet, år 1752, och ankarna, som förtöjde fartygen, finns bevarade på rad nere i hamnen.

År 1765 fanns en inspektör, en jaklöjtnant, en upplysningsman, sex besökare, fyra jaktbåtsmän samt tre åldringar på ön. Under denna tid fanns även stugor på ön som tillhörde lotsarna, men inte förrän efter 1800-talets mitt övergav lotsarna Eknö by för att bosätta sig permanent i Sandhamn. Lotsningen hade då blivit huvudnäring i stället för att vara binäring, som tidigare. I jämförelse med andra skärgårdsbor var lotsarna att betrakta som välavlönade då de hade en stadig inkomst. Flera små stugor från denna tid, som lotsarna då bodde i, finns bevarade än idag.

Under slutet av 1800-talet började kommunikationerna till Sandhamn förbättras. År 1865 kom en reguljär ångbåtsförbindelse med Stockholm, samma båtlinje som passerade Stavsnäs, och Sandhamn blev snabbt en populär sommarort att besöka. Skaror av seglare och badgäster började besöka ön samtidigt som antalet permanentboende ökade. På 1880-talet fanns omkring 300 bosatta och under samma tid växte ett av Sveriges centrum för segelbåtsentusiaster fram.

Turismen fortsatte att öka under 1900-talet. En del besökare hyrde in sig hos skärgårdsborna och andra byggde egna stugor. Sommarvillorna som byggdes i byn bildade tillsammans med den äldre lotsbebyggelsen en tät miljö med slingrande gångvägar. Därefter har turismen ökat i snabb takt och idag är Sandhamn en av skärgårdens mest välbesökta öar.