Allmänt om Utö skärgård

Utö ligger i Haninge kommun och är en av de största öarna i Stockholms södra skärgård. Ön är nästan hopväxt med Ålö och tillsammans med Ålö är Utö 13 km lång och som mest 3,5 km bred. Namnet Utö har förklarats med att ön ligger längst ut mot öppet, oskyddat vatten.

På Utö bor omkring 190 personer året runt varav majoriteten är män, omkring 35–45 procent av den bofasta befolkningen är kvinnor.

Ön är både välbesökt av turister och en rekreationsort för återkommande sommargäster. Här finns närmare 300 fritidshus och varje år kommer omkring 70 000 besökare för att ta del av öns varierade utbud. Besöksnäringen är bred och erbjuder det mesta.

Marken ägs till störst del av försvarsmakten. Andra markägare är Skärgårdsstiftelsen, Haninge kommun och privatpersoner.

 

Förr i tiden

Sedan mitten på 500-talet har Utö haft bofast befolkning. Gruvorna som skapade många arbetstillfällen kom att bli de viktigaste gruvorna i Sverige under 1100-talet och den intensiva gruvdriften höll på i cirka 700 år. Genom fynd av ett speciellt mineral i ett medeltida stadslager på Gotland går det att datera gruvdriften bak till 1100-talet på Utö. Ett av dessa mineraler är Holmqvistit vilket är unikt för Utö. Ett annat är grundämnet Litium som upptäcktes i mineralen petalit 1817 på Utö.

Södra delen av ön hade en växande befolkning som ägnade sig åt jordbruk och fiske, medan norra delens befolkning, där gruvorna är lokaliserade, varierade i samma takt som konjunkturerna. Det nybildade gruvbolaget köpte hela ön under tidigt 1800-tal vilket ledde till en stor förändring, alla gårdar ingick då i ett storskaligt jordbruk. Produktionen vid Utö gruvor nådde sin kulmen under 1840-talet och vid den tidpunkten producerade gruvorna ungefär 16 000 ton malm om året. Under uppsvinget i början av 1800-talet byggdes ett järnvägsspår till hamnen samt att Utö kyrka uppfördes och bekostades av gruvbolaget.

Järnmalmen från Utös gruvor förde Sverige in i kriget under stormaktstiden. Malmen användes till kanoner och kanonkulor som tillverkades vid Åker styckebruk. I slutet av det nordiska kriget (1719) skedde den stora rysshärjningen i Stockholms skärgård och Utö slapp inte undan. På Utö brändes hela bebyggelsen kring gruvorna och gruvorna fylldes med sten för att göra dem obrukbara. Gruvorna på Utö stängde 1879. Än idag kan man se spår av ryssen i terrängen genom så kallade ryssugnar.

Under 1800-talet anlände de första badgästerna till ön i och med att ångbåtarna inledde regelbunden trafik till Utö. En annan påverkansfaktor var grosshandlare E-W Levin som gjort Utö till badort. Utvecklingen skapade nya inkomstkällor för ön och gruvkontoret byggdes om till restaurang samt att det uppfördes ett societetshus. Många av besökarna var konstnärer, skalder, författare och skådespelare. Bland besökarna fanns namn som Georg och Hanna Pauli, Gustaf Fröding, Kar de Mumma, Evert Taube och Greta Garbo.

När Riksdagen beslutade att göra större delen av ön till ett militärt skjutfält under andra världskriget minskade antalet sommargäster något men besökarna hittade tillbaka under 70-talet. År 1973 övertog Skärgårdsstiftelsen norra delen av Utö och satsade på en upprustning vilket var en bidragande faktor till det ökade besöksantalet. Sedan dess har Utö varit en populär skärgårdsö som både besöks av återkommande sommargäster som turister.